Missionsarbetare på väg till Kimpese

Ladda ned intervjun som pdf »

Johan och Julia på väg till Kimpese, Demokratiska Republiken Kongo

Vilken egenskap är viktigast hos en missionär?

Julia: Äkthet tror jag. Både gentemot människor man möter men också att vara ärlig mot sig själv. Kanske tänker man att man behöver vara på ett visst vis (ha någon särskild egenskap) eller ha enorm yrkesmässig kompetens, men jag tror det är viktigt att våga vara den man är rätt och slätt.
Johan: För att överhuvudtaget bli en så krävs det att man törs släppa taget om det bekanta – det vi känner, i det här fallet Sverige, men med en övertygelse om att Gud är med och leder våra beslut när vi ber honom om det så behöver det inte vara så svårt.

Vad är viktigast i mötet med människor?

Johan: Öppenhet och nyfikenhet skulle jag spontant vilja säga. Vad kan vara viktigare än att vara nyfiken på människor, deras kultur och vilja lära känna den? Vår önskan är att våra liv ska berätta om Jesus. För att det ska kunna ske måste vi lägga ned tid på relationer.
Julia: Lyhördhet inför den andres förväntningar, på mötet tror jag spelar en stor roll. Att visa att man är intresserad, bryr sig och att vara beredd att bjuda på sig själv. Då får man också vara tydlig med vad man själv önskar eller tycker.

Varför Kongo – och inte Köping eller Botkyrka?

Johan: Det är en bra fråga som kan besvaras med ett kort eller ett längre svar. Det korta är att vi tror att Gud lett oss till att åka dit. Det lite längre är att vi under lång tid känt en längtan efter att få åka utomlands och jobba med det vi kan inom ramen för kyrkan eller någon kristen organisation. Vi har dock inte känt att vi absolut ska till ett visst ställe. Efter att vi anmält vårt intresse till Equmeniakyrkan blev vi kallade till ett första samtal och då visade det sig att det nu finns behov i Kongo. Efter många böner och funderingar landade vi i att vi skulle dit och nu är vår önskan att vår Herre ska använda oss där. Han vet ju vad vi kan. Vi är väldigt vanliga småbarnsföräldrar. Vi känner oss ofta små i detta, men han är stor och att få vara med och arbeta för hans rike i Kongo känns hur häftigt som helst. Tänk att vi får vara med fastän vi är som vi är!
Julia: Mitt svar är delvis som Johans. Trots att det kan kännas overkligt att vi ska flytta till Kongo tycker jag det känns ganska naturligt. Vi har tänkt under många år att vi vill jobba utomlands och så fick vi denna möjlighet!

Vad tror ni kan bli svårast som missionär?

Julia: Jag tänker mig att vi ganska ofta kommer känna oss ensamma eftersom vi är de enda västerlänningar som bor i Kimpese och ibland därför kan känna oss utsatta. Jag tror också att det kommer bli en jobbig start för barnen att vara så långt från vänner och kusiner. När vi väl känner oss hemma kommer det nog bli svårt att skilja på jobb och fritid och kanhända blir det ibland svårt att känna sig ledig.
Johan: Som Julia sa så kommer vi att vara ensamma svenskar i Kimpese och det kommer nog inte bli helt enkelt. Men då är det i alla fall bra att vara en familj! Och vi kommer naturligtvis att sakna våra familjer och vänner. Så är det. Vidare tror jag att vi ofta kommer att bli frustrerade över att vi inte förstår varför människor handlar som de gör därför att vi inte känner kulturen.

Plus och minus med att komma utifrån?

Johan: På plussidan tänker jag att se saker med andra ögon – att vi inte vet hur saker brukar eller ska vara. Kanske finns det saker som vi har med oss från Sverige som vi tar för självklara som inte är lika självklara i Kongo och då kanske vi kan dela med oss av det. Samtidigt är jag säker på att vi kommer att få lära oss mycket av våra kongolesiska medmänniskor. Bland negativa saker med att komma utifrån är självklart att vi inte kan kulturen eller de lokala språken. Vi får nog räkna med att trampa i klaveret mer än en gång men när vi gör det så hoppas jag att det finns någon som kan berätta för oss vad vi gjort fel så att vi kan lära av våra misstag.
Julia: Förhoppningsvis kan man då man kommer utifrån, som Johan svarade, se på saker med nya ögon och förhoppningsvis hitta lösningar eller nya sätt att arbeta på. Nackdelen skulle jag tro är att vi kan få svårt att förstå varför saker görs på ett särskilt sätt och att man kan komma att känna sig osäker på sin egen övertygelse.

Vad är viktigast i missionen – kroppen eller själen?

Julia: Båda! De hänger ihop. Ingen kropp utan själ och ingen själ utan kropp.
Johan: Jag tänker att frågan egentligen är en ickefråga. Det går inte tänka så. Naturligtvis önskar vi att våra gärningar ska vittna om vår tro på Jesus Kristus – hela världens frälsare – men jag är övertygad om att vi måste se till hela människan. Om möjligt så önskar vi att vi på något sätt ska kunna få vara med och bidra till ett bättre liv för människor i Kongo och det innefattar både kroppen och själen.

Vad kommer ditt/ert fokus att vara?

Johan: Det är fortfarande inte helt definierat vad vi ska göra, men mitt fokus kommer dels att vara att arbeta med koordinering av utvecklingsprojekt av olika slag (som många känner till står kyrkorna i Kongo, där staten inte alltid kan leva upp till sina skyldigheter, för en stor del av hälsovården och utbildningen) och dels som administrativt stöd till våra systerkyrkor i Kongo. Sedan är vi inställda på att våra tjänster kanske kommer att förändras och att vi säkerligen kommer få göra en hel del saker som vi inte känner till nu.
Julia: Jag kommer att arbeta med hälso- och sjukvård. Jag har jobbat några år som sjuksköterska inom olika områden och läst en magister i global hälsa. Min förhoppning är att kunna bidra med något, men också att få lära mig och utvecklas i min profession.

Förr lämnade missionärer barnen hemma. Hur tänker ni? Barnflicka? En av er föräldraledig?

Johan: Vi hoppas att vi kan hitta en person som kan hjälpa oss med olika saker bland annat att ta hand om våra barn Gösta och Åke som då är 4 år respektive nästan 2 år. Vi har nämligen för avsikt att jobba båda två. Om det visar sig svårt kanske vi får tänka om när vi väl finns på plats.
Julia: Som Johan sa så vill vi båda jobba heltid. Jag tror att vi får känna oss för lite när vi väl är på plats. Första tiden får vi fokusera på att landa och att barnen ska trivas. Sen när vi väl är igång och jobbar kan det kanske hända ändå att vi tycker det passar att någon av oss går ner lite i arbetstid.

Synen på mission har förändrats – har din/er?

Johan: Vi har olika förutsättningar i Kongo och Sverige och vi är bra på olika saker. På många sätt är Sverige idag i större behov av missionärer än Kongo. Sett till utveckling av landet tycks det ändå finnas enormt mycket att göra så vi hoppas att vi ska kunna bidra till att utveckla de kongolesiska kyrkornas arbete när det gäller att vara Jesu händer och fötter i den här världen.
Julia: Jag instämmer och jag tror verkligen att vi kommer lära oss otroligt mycket av kollegor och andra människor vi möter i Kongo.

Hur vet man om man lyckas? Når målen. Skapar resultat. Eller?

Julia: Vissa arbetsinsatser kan (och bör) man självklart mäta resultaten på. Andra är svårare. Goda relationer kanske är ett exempel på det.
Johan: Det är en mycket bra fråga som jag tänker det finns flera svar på. Ett är att vi kommer att fungera som brobyggare mellan kyrkorna i Kongo och Sverige och att vi, bara genom att vara där, lyckas. Sedan kan man naturligtvis titta på våra specifika arbetsuppgifter. Om vi lyckas med de mål vi sätter upp där så har vi väl lyckats. Sedan är vår önskan att vi med våra liv ska ha fått vittna om Jesus. Om någon som inte känt honom innan skulle komma till tro med hjälp av oss så vore det fantastiskt, men det är ju samma sak hemma i Sverige.

Hur ser din/er kulturkompetens ut?

Julia: Jag har delvis växt upp utomlands och har sedan som vuxen bott kortare perioder i olika länder och jobbat med migranter i Sverige. Jag tror att jag är ganska van att tolka olika kulturer, även om jag inte alls kan säga att jag känner den kongolesiska kulturen.
Johan: Den är ganska begränsad när det kommer till Kongo. Jag har bara besökt landet en gång och det var i februari i år (2015) i min roll som internationell koordinator på Equmenia. Jag har dock erfarenhet av att leva på den afrikanska landsbygden eftersom mina föräldrar jobbat som missionärer i Tanzania och jag således spenderade en del av mina barndomsår där. Kanske är jag naiv, men jag tänker mig att livet på den tanzaniska och den kongolesiska landsbygden inte skiljer sig åt jättemycket.

Har du/ni någon missionärsförebild – och varför just hen?

Tillsammans: Våra föräldrar! Johans som begav sig till Tanzania på 70-talet och Julias som ungefär samtidigt reste till Kongo. Kunde de, utan att veta knappt något om vart de skulle, överleva med småbarn i Afrika då så borde väl vi kunna göra det idag. Nu har ju världen blivit så mycket mindre med internet och mobiltelefoner osv.
Johan: När jag hamnar i funderingar om varför vi gör detta så försöker jag tänka att vi faktiskt bad om Herrens ledning innan vi tackade ja till detta och då kände frid över beslutet. Då får vi någonstans räkna med att han har koll och är med oss.

Tillbaka till startsidan för Tänd ett ljus »

Tillbaka till startsidan för berättelser »

IMG_2161_450

 

”Trots att det kan kännas overkligt att vi ska flytta till Kongo tycker vi det känns ganska naturligt”

 

 

 

IMG_2158_450
stod vart arb_90k_220

Ge en gåva
Sätt in din gåva på pg 90 03 28-6

SMS:a en gåva
Ge 100 kr till insamlingen genom att skicka ett SMS med texten LJUS till 72980 så ger du 100 kronor till insamlingen Tänd ett ljus.

Swish
Ge din gåva till Swish nummer 900 32 86

Julklapp
I stället för julklapp – ge bort ett gåvokort.
Sätt då in 100 kronor på 90 03 28-6.
Skriv ut gåvokort alt 1 här »
Skriv ut gåvokort alt 2 här »

Samlingssida med information om att ge en gåva »

streamer_450